Get Adobe Flash player

Viktuppgång, små barn och senare sjukdom

Det finns studier som visar att barn som föds med låg födelsevikt kan få många hälsofördelar av att bli ammade.

Alla som vet något om hjärt- och kärlsjukdomar känner till Barkerhypotesen. Den säger att barn som föds med låg födelsevikt har större sannolikhet att dö i hjärtattack senare i livet. En bebis som vid födelsen väger 2,2 kg löper dubbelt så stor risk som en 4,5 kg bebis att i medelåldern dö i hjärtattack.

Och hur vet vi det? 
Professor David Barker är epidemiolog från Storbritannien och han fick tag i barnhälsovårdsjournaler från ett distrikt i England som heter Hertfordshire. Sammanlagt lyckades han spåra 15 000 kvinnor och män som föddes i distriktet före 1930. 

Hertfordshires chefsbarnmorska på den här tiden hette Ethel Margaret Burnside. Hon cyklade runt och vägde alla barn när de föddes och när de var 1 år gamla och skrev upp vikterna i barnens barnhälsovårdsjournaler. 1986 hittade Barker journalerna och genomförde en rad epidemiologiska studier. Det skulle visa sig att miss Burnsides siffror, som plitats ner i mörka stugor och fåtts fram med hjälp av enkla vågar, skulle kunna förutsäga händelser decennier senare. Hos män kunde vikten vid 1 års ålder, ännu starkare än födelsevikten, förutsäga risken att dö en förtidig död i hjärtinfarkt. Dålig viktutveckling under första levnadsåret var menlig, vilket fick Barker att dra slutsatsen att bebisar (speciellt pojkar) med låg födelsevikt skulle gödas efter födelsen.


Syndrom X 
Vad är då anledningen till den ökade risken för barn med låg födelsevikt att dö en förtidig död i hjärt- och kärlsjukdomar? 
Anledningen kallas syndrom X. Bebisar som i livmodern har levt i en miljö med sparsam tillförsel av energi anpassar sin ämnesomsättning för att överleva. Energin som finns att tillgå måste utnyttjas maximalt. Efter födelsen är tillgången på energi för de allra flesta lågviktiga bebisar bättre och överlevnadsmekanismerna fostret har utvecklat är inte längre funktionella. Redan i barndomen har dessa barn högre blodtryck, sämre blodsockerreglering, högre kolesterolvärden och också oftare fetma, vilka alla är riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar. Vart 5:e barn med en födelsevikt under 3 kg utvecklar metabola syndromet i vuxen ålder. Barker föreslår att syndromet istället för syndrom X borde kallas small baby syndrome.


Men kan man verkligen förebygga syndrom X genom att göda det lågviktiga barnet?
Nej, säger pediatrikern och professorn Alan Lucas. Forskningen från djurvärlden är övertygande. Hos babianer kan man t ex tvärtom "programmera" för övervikt i vuxen ålder genom att "övergöda" ungen med berikade ersättningar. Barn som fötts förtidigt och med låg födelsevikt och som har givits energiberikad mjölk under sina första levnadsveckor utvecklade essutom oftare syndrom X, medan risken var mindre om barnet växte långsamt och utan berikad mat.


Bröstmjölk skyddar mot syndrom X 
Alan Lucas konstaterar att bröstmjölken skyddar mot syndrom X. Barn som fötts förtidigt och som fått urpumpad bröstmjölk utvecklar mindre ofta syndromet jämfört med förtidigt födda bebisar som aldrig fått bröstmjölk. Bröstmjölk i en så kort period som en månad gjorde skillnad. Skyddet var dosberoende, ju mer bröstmjölk desto större skydd.Men varför? Kanske är det så, spekulerar Lucas, att barn uppfödda på bröstmjölk går upp långsammare i vikt och han redovisar också studier som pekar på det. Men samtidigt finns det andra studier som visar att barn som vuxit dåligt i livmodern går upp bättre i vikt om de ammas. I Barkers studier ammades så många som 95 % av alla bebisar och skyddet som viktutveckling under första levnadsåret gav mot förtidig död i hjärt- och kärlsjukdomar gällde just de ammade barnen.

Barkers studier visar inte vad som skyddade mest; amning eller viktuppgång
Ett annat problem med Barkers studier är att man inte vet hur många bebisar som egentligen vuxit dåligt i livmodern i urvalet från Hertfordshire. En pojke som vid födelsen väger 2,5 kg måste t ex vara född efter vecka 38 för att få diagnosen tillväxthämning i Sverige idag. När Barker drog slutsatsen att tillväxt under första levnadsåret var bra så gällde det alla pojkar som vägde under 3,4 kg. Ett okänt antal barn i Barkers studier föddes följaktligen utan att ha vuxit dåligt i livmodern enligt dagens diagnoskriterier. Kanske var det just barnen i den här gruppen som hade hälsofördelar av stor viktuppgång under första levnadsåret.


Kan man "programmera" bebisen för fetma genom att amma ofta? 
Om barn, som får berikad bröstmjölk eller ersättning i nyföddhetsperioden, oftare utvecklar fetma skulle man kunna tänka sig att en bebis som ammar så ofta den vill (ammar fritt) får i sig fler kalorier och därmed löper en ökad risk för fetma. I enlighet med detta skulle bebisar vars mammor reglerar amningen till att ske mindre ofta få i sig färre kalorier och därmed ett skydd mot senare fetma. Denna tänkbara situation föreslår professorn och pediatrikern Rolf Zetterström och professorn och biokemisten Charlotte Erlanson-Albertsson i den vetenskapliga tidskriften Acta Paediatrica. Det ständiga småsnuttandet, menar forskarna stör den "naturliga" balansen mellan hunger och mättnad och göder hungerskänslor.


Olika arter - olika digivningsmönster
Forskarna framhåller också att om mamman vänjer bebisen vid att bli tröstad vid bröstet så kan bebisen koppla samman mat och tröst och senare i livet bli en tröstätare. Resonemanget är dock osannolikt eftersom människans "naturliga" digivningsstrategi är kontinuerlig. Bebisen är skapt för att äta ungefär 4 ggr/timme. Däggdjur som har en intermittent digivningsstrategi, t ex kaniner, ger ungen di med flera timmars mellanrum. 

Att människan, genom att mata sin avkomma som kaniner gör, skulle kunna skydda den mot fetma senare i livet är svårt att få ihop vetenskapligt. 
Likaså ter sig resonemanget att täta amningar skulle kunna leda till tröstätande senare i livet också osannolikt eftersom den kontinuerliga digivningsstrategin innebär att barnet förutom att matas med bröstet också tröstas med bröstet. Detta beteende har människan gemensamt med andra kontinuerliga digivare som t ex apor. Självtröstande beteendestörningar hos apor uppstår när umgänget med modern och tillgången till bröstet inte är kontinuerligt utan regleras. Forskarna använder följaktligen begreppet naturlig helt bakvänt, eftersom den digivningsstrategi de förordar är mer "onaturlig" än den "fria amningen".

När resonemang om fördelar med reglerad amning framförs av en välrenommerad pediatriker kan det naturligtvis stressa föräldrar att följa råden. Att läkarvetenskapens införande av reglerad amning hade en förödande inverkan på mammors möjlighet att amma alls får väl anses väl dokumenterat. Zetterström och Erlanson-Albertson resonemang riskerar därmed att minska förekomsten av något som vi faktiskt vet skyddar mot fetma, nämligen amning.


Hur borde den här kunskapen påverka vid amningsrådgivning? 
Alan Lucas är chef för ett nutritionsinstitut i England. Han säger att de senaste årens kunskapsutveckling kring barns tillväxt innebär att personer som arbetar med spädbarnsnutrition hamnar i en ny ansvarsposition. Information och råd kan inte bara inriktas på barnets energibehov just då utan hänsyn måste tas till vad vi vet om de långsiktiga effekterna. 

Att det är självklart bra att ett barn som föds med låg födelsevikt går upp mycket i vikt under det första levnadsåret är nog en tanke som är svår att överge för de flesta. Kanske är det lättare att ta till sig att en stillsam viktutveckling hos ett barn som fötts lågviktigt varken är oväntad eller någonting i sig att oroa sig för. Amningen har utan tvekan en särskilt viktig betydelse för det lågviktiga barnet. Om vi som möter dessa mor-barn-par kan tona ner kravet på viktutveckling hos barnet skulle med all sannolikhet fler av dessa barn bli ammade längre. 


FAKTA

  • Barkerhypotesen:
    Barn som vuxit dåligt i livmodern lider en ökad risk att dö i hjärt och kärlsjukdomar i medelåldern
  • Syndrom X:
    Fostrets anpassning till låg energitillgång i livmodern leder senare i livet till ökad risk för högt blodtryck, diabetes typ 2, höga kolesterolvärden och fetma
  • Hypotesen om kraftig tillväxt efter födelsen:
    Barn som vuxit dåligt i livmodern och som efter födelsen ökar kraftigt i vikt utvecklar oftare syndrom X.