Get Adobe Flash player

Jag vet inte riktigt var jag skall börja, det enda jag vet är att jag behöver hjälp!

För 3 veckor sedan födde jag mitt första barn. Förlossningen gick mycket fort sedan vattnet gått. Trots att förlossningen var i det snabbaste laget kändes det inte som något större trauma. Det var efter förlossningen som "skadan" uppstod.

När min dotter lades hos mig visade hon inga tendenser till att vilja "roota", något som jag tyckte var lite konstigt men som personalen inte tyckte att jag skulle oroa mig för då hon kunde få det första dygnet på sig för att hitta rätt själv. Till vår stora besvikelse fick min man inte stanna då det inte fanns några familjerum utan jag placerades med en annan mamma vars bebis skrek hela natten. En barnmorska kom visserligen in med jämna mellanrum och frågade hur det var och om Sandra, min dotter, visat något intresse för bröstet, vilket hon inte hade, men någon större hjälp fick vi inte.

  • MIA: I de allra flesta fall blir barnen intresserade inom den första levnadstimman. Om man just då är upptagen med annat eller inte riktigt får till det, brukar de somna. Bäst är då om barnet ligger hud mot hud hos mamma, för att åter väcka instinkten när barnet vaknar till. Ligger barnet i en egen säng är det inte alltid så lätt att upptäcka barnets små signaler - att hon är beredd och då mamma prövar att lägga till kan man vara lite ur fas med varandra...... Inget ovanligt de första dygnen, men helt förklarligt jobbigt för dig! Här behöver man hjälp, förstås.

Följande dag, fortfarande på första dygnet, var det en ny barnmorska som skulle ta hand om oss, och fortfarande hade Sandra inte tagit bröstet spontant. Barnmorskan tog då handgripligen och vägledde Sandra till mitt bröst, men hon blev bara arg och höll sig inte kvar någon längre stund, och barnmorskan fanns inte kvar för att övervaka att allt gick rätt till. Vi fick ett enkelrum så att min man kunde stanna natt 2. Under det följande dygnet måste jag ha mött 4-5 barnmorskor som alla gjorde mer eller mindre hjärtliga försök till att få Sandra att ta mitt bröst. Det funkade just då , men när vi skulle försöka på egen hand gick det inget vidare. På andra dygnet ville vi åka hem och några större protester hördes inte från personalen, trots att amningen inte fungerade. Vi fick en tid till eftervårdsmottagningen till söndagen.

  • MIA: Kanske tänkte man att allt skulle bli bra bara ni fick komma hem i lugn och ro tillsammans.

Väl hemma blev det katastrof Sandra vägrade äta trots att hon var jättehungrig och hon bara skrek. Min man åkte till nattöppet Apotek och köpte bröstpump och Esskanapp för Sandra hade redan lyckats åstadkomma sår på mina bröst. Jag lyckades få henne till bröstet en liten stund den natten, men därefter var det kört fram till söndagen då vi kom till eftervårdsmottagningen. Helt förstörda kom vi tillbaka till BB och fick äntligen hjälp. Då Sandra rasat i vikt blev hon satt på en kombination av tillägg och urpumpad bröstmjölk var 3:e timme. Barnmorskan studerade mina bröst för att se hur Sandra bäst skall ligga för att få tag. Dock råddes vi att ta det lugnt med amningen då vi var så stressade och uppskärrade av det som hänt.

  • MIA: Alla barn går ned i vikt, hoppas ni fått veta det! Det är bl.a. kiss och bajs som legat i tarmen/blåsan under fosterstadiet - men naturligtvis kan det bli för mycket om barnet inte heller får i sig råmjölk! En viktnedgång på ca 10 % av födelsevikten är normalt.

Väl hemma, lättade över att vår dotter äntligen fick mat, började vi lugna ner oss. Under de veckor som gått har jag gett Sandra tillägg och urpumpad bröstmjölk från flaska. Vi har då och då provat att amma men hon har inte visat något större intresse för bröstet, förrän häromdagen då jag provade med att halvligga på rygg och låta Sandra ligga på min mage, som om vi var tillbaka i förlossningssalen, och då började hon roota på riktigt och hittade bröstet och tog ordentligt tag. Känslan var mycket intensiv både fysiskt och psykiskt. Äntligen!

  • MIA: Du gjorde precis det man ska! Grattis - det är så man gör för att väcka barnets instinkter och suglust! Du fick komma på det själv - så underbart att du gjorde det!

Nu har det gått ett par dygn sedan hon upptäckte bröstet och hon vill till det ofta. Nu har dock ett nytt problem uppstått - det gör något ofantligt ont när hon tar tag. Det är som att det vakuum hon skapar när hon suger skulle kunna vända mig ut och in - Skall det vara så? Dessutom vill hon till bröstet ofta då mjölkproduktionen är ganska liten än så länge - vilket gör att mina stackars ömmande bröst inte hinner repa sig, och då spänner jag mig före amningen och så är man inne i den där onda cirkeln igen. Esskanappen gillar hon inte.

  • MIA: Min erfarenhet är att det ofta gör ont i början - man är inte van vid den sortens slitage på bröstvårtorna.... MEN det kan också vara så att hon får ett lite för nätt tag - så att bröstvårtan inte sugs ut till en "spene" som sitter kvar i gommen - ganska fri från slitage, utan istället åker lite fram och tillbaka för varje sugtag. DET gör ont och kan förorsaka sår. Annars brukar göra mest ont de första sugtagen, för att sedan bli lite bättre.... Titta på din bröstvårta efter amning - den ska vara "utsugen", men rund i formen, inte tillplattad och inte heller snedsugen åt något håll...... Som ett geléhallon som pekar åt sitt "vanliga" håll.....
    Är bröstvårtan tillplattad har hon fått ett lite för litet tag. Försök i så fall stimulera rootingreflexen, så att hon gapar STORT och då hon gör det, med tungan nere i underkäken försöker du hjälpa henne mot bröstet! För henne mot dig med handen mSandran skulderbladen - inte trycka hennes huvud mot bröstet - stöd det bara.....

Just nu är jag väldigt trött och har ont och vill helst bara gråta. Hon skriker en del på kvällar och nätter vilket gör att jag inte sover så bra. Hur mycket press skall jag behöva stå ut med? Än har jag inte helhjärtat känt mig glad över min dotters ankomst en enda gång, något som också tynger mig. Jag vill amma henne, men just nu vet jag inte hur jag skall hitta kraften att orka hitta rätt amningsteknik. Är det verkligen värt det?

  • MIA: Då du fått en så jobbig start, tycker jag det är särskilt viktigt att du nu inte kör dig själv i botten!
    Känns det för jobbigt så ge henne lite tillägg, med kopp eller sked, så att du får avlastat dina bröst och din själ en stund. Det är inte rätt att låta henne skrika av hunger för att dina bröst är "utslitna". Ge henne bara så lite tillägg att hon lugnar sig och vill suga igen efter 2-3 timmar... 
  • Du kan ev. handmjölka för att stimulera brösten, det gör inte ont och sliter inte på bröstvårtorna.....
  • Successivt kommer ni då att få till en helamning - och det utan att du blir så slut att du lägger ned allt! 
  • Läs gärna om "hobbyamning" på sidan "Läs tidigare frågor och svar" - bara som inspiration just nu.....

Jag önskar att jag kunde leva om dagarna efter förlossningen så att hon och jag hade fått en bättre start. Jag sörjer vår förlorade tid och jag önskar att jag hade sluppit se min dotter svälta.

  • MIA: Usch, så hemskt att du känner så.... Du ska veta att alla barn går ned i vikt, och att hennes skrik är det enda sätt hon har att uttrycka sitt missnöje! Du har SETT henne och du har gjort allt i din förmåga att ge henne vad hon behöver och det har du lyckats fantastiskt bra med - trots att du inte alls fått den hjälp man kunde önska!
    Ni har LÅNG tid framför er - det som är bakom er blir allt mindre i det perspektivet.
    Var GLAD och STOLT över att hon fått av din mjölk , att du lyckats med att få henne till bröstet och att hon har så engagerade föräldrar!

Tack för att Du tog dig tid att läsa mina förvirrade rader - jag känner mig vilsen och vet inte vad jag skall göra. Det här med amningen har blivit en "infektion" som smärtar och jag vet inte hur jag skall vända det.

Tack
Linda

  • MIA: Framför allt - tag det lite lugnt med dig själv! Pressen du känner kan göra att du tappar mycket av din kämparanda och det blir sämre för både dig och barnet. Hon överlever på tillägg, om det känns nödvändigt, och lite tillägg i början kan vara bättre än att mammas krafter och bröstvårtor tar slut!
    Ni har lång tid framför er att få amningen att fungera bättre och bättre. Amningsnapp, kan vara en bra omväg, men eftersom hon inte gillar den är det kanske bättre att du handmjölkar de gånger du inte kan amma pga. smärta - ge henne det du mjölkat fram+ tillägg..... VILA!
    Smörj bröstvårtorna med bröstmjölk - om du har sprickor eller sår - tänk på att ha nytvättade händer - det blir lätt kladdiga infekterade sår annars. Skriv GÄRNA igen om du undrar över något jag skrivit.

    Hälsningar Mia, hjälpmamma/amningsrådgivare i Göteborg

Hej Mia!
Tack för att Du tog Dig tid att svara på mitt rop på hjälp. Mycket av det Du skriver har jag kunnat läsa mig till, men det gör inte något att få höra det en gång till och då direkt riktat till en själv.

Lustigt att Du nämner det här med hobbyamningen, för samma kväll som jag skrev brevet hade jag läst om det på Amningshjälpens hemsida och den informationen i kombination med att jag tog mig tid att skriva brevet startade en process i min själ - en återkomst till livet. Jag formulerade det i ett brev till en god vän så sent som idag som att vakna ur en koma.

Det här fenomenet med Hobbyamning kändes som en livlina som fick mig att slappna av och brevet var ett sätt att bearbeta smärtan och sorgen - jag är övertygad om att dessa ting i kombination ledde till att jag redan följande dag kände det lättare att amma och så har det fortsatt. Smärtan har lagt sig och hon har fattat tricken. Jag har inte pumpat sedan jag skrev brevet och nattmatningarna består enbart av amning numera. Tillägg ger jag i väldigt liten mngd och bara när hon inte är nöjd med det hon fått från båda brösten (nu har det ju dessutom varit så varmt att jag varit rädd för att hon skulle få vätskebrist). Jag tänker fortsätta med detta så får vi väl se om det resulterar i helamning i slutändan.

Jag är stolt och glad över att jag på egen hand lyckats få saker och ting att börja fungera, även om jag fortfarande kan känna mig arg och sorgsen över att vi fick den start vi fick (dock är dessa känslor inte i vägen för glädjen längre). Jag är oändligt tacksam för att det finns tillägg och jag önskar att det inte skulle vara så "skamligt" att vara en mamma som ger sitt barn tillägg. Alla mammor som inte ammar har sina skäl som måste tas på allvar - att ständigt få höra hur bra det är med amning känns som ett hån när man har ett barn som lider av "tuttförvirring" (ett försummat fenomen i litteraturen).

Även den som inte kan amma måste få stöd, något som jag funnit saknas i litteraturen (Amningsboken som ett exempel). Även en icke ammande mamma kan ge närhet och kärlek till sitt barn, det som saknas är fördelarna med bröstmjölkens innehåll, men även detta kan lösas genom t.ex. pumpning även om det är väldigt tidskrävande. Alla sätt är bra utom de dåliga som min far brukar säga. 

Tack igen för att Du tog Dig tid.
Vänliga hälsningar
Linda