Get Adobe Flash player

Amningsberättelse - Stora sår

Jag vet inte om jag har gjort rätt eller fel.

I 137 dagar har jag ammat vår flicka. I 136 dagar har jag haft ont i mina bröstvårtor. Mer eller mindre. Mest mer. De första 72 dagarna (plus minus några) kunde jag inte amma utan att gråta. Ibland inte utan att bita min underläpp blodig, eller utan att skrika mig igenom x antal minuters amning. Flera gånger per dag. Dag ut och dag in.

Blod rann. Var rann. Mina tårar rann. Allt för att vår dotter skulle få mat från mig, inte från Semper eller Nestlé. Jag bet ihop, för jag skulle minsann amma. Kosta vad det kosta ville. Mina bröstvårtor sprack på BB då en hjälpsam barnmorska ansåg att jag skulle ha en amningsnapp. Storlek small var alldeles för liten, därav sprack bröstvårtorna. Dock ansåg å det bestämdaste att jag skulle fortsätta med denna napp i storlek small.

En tisdag tog det ut sin rätt. Jag bröt ihop och Mats fick skynda hem från jobbet för att ta hand om både mig och lillan. Jag hulkade och grät och snoret rann och allt var hemskt. Tappade helt tron på mig själv som människa. Kände mig totalt värdelös. Jag som alltid har varit stark i mig själv klarade plötsligt ingenting, åtminstone trodde jag inte det. Mats tyckte att jag var duktig som stod ut, själv tolkade jag det som att han inte tyckte att jag var värd annat än smärta och tårar.

När min bh färgades gul av varet som ständigt läckte sökte jag läkarvård (efter att ha sökt hjälp på bvc x antal gånger). Den kvinnliga läkaren sa åt mig att visa mina bröst. Hon kastade ett öga på såren och varet som sipprade ut. Hon bad mig amma. När jag grät av smärta fick jag höra att det var normalt, det SKULLE minsann göra ont att amma. ”Smörj med bröstmjölk”. Det svaret fick jag av diverse sköterskor samt den läkaren. Att det var ok och normalt när min bröstvårta hade spruckit eller nästan exploderat, såpass att den började släppa i ena kanten.

Några veckor senare kom jag till en amningsmottagning. Barnmorskan som tog hand om mig började gråta då hon såg mig amma. Hon hade haft omkring 600 patienter, hon hade aldrig sett någon amma med sår som jag hade. Antibiotika mot infektionen i såren. Annan medicin mot svampinfektionen jag hade i ena bröstet. Handmjölka det vänstra bröstet som var värst drabbat. Det tog mig ca en och en halv timme att få ut ca 120 ml mjölk, och jag handmjölkade ca sex gånger per dag.

Efter några veckor hade jag fortfarande så pass ont att jag fortfarande grät, då började jag uppleva att jag inte blev trodd. Inte ens på amningsmottagningen. Bytte amningsmottagning och sjukhus. Träffade en underbart engagerad barnmorska som inte gav sig. Det SKULLE inte göra ont att amma. Det var inte normalt att bita sönder läppen vid varje amning. Jag fick hjälp.

Nu, fyra och en halv månad efter att Frida föddes, har jag fortfarande ont när jag ammar. Såren vill inte läka. Jag kan amma utan att gråta, har kanske blivit immun mot smärtan då jag till och med har gnuggat citron mot såren (på inrådan från amnings-barnmorska, för att svampen ska vantrivas). Citron kändes inte alls. DET KÄNDES INTE NÄR JAG PRESSADE CITRON I MINA ÖPPNA SÅR.

Idag är känslorna delade. Jag är arg och ledsen över att jag har varit så tjurskallig och envis. Hade jag när problemen började vetat att det skulle fortsätta så här länge så hade jag lagt ner amningen direkt. Det har kostat för mycket, jag har fått betala med mig själv.

MEN – jag är ta mig sjutton stolt över att jag har stått ut! För den känslan jag får när Frida ammar är värt det mesta.

Till min hjälp genom detta helvete har jag haft min underbara man, min fantastiskt stöttande mamma, två fina barnmorskor och AMNINGSHJÄLPEN!

// Anna