Get Adobe Flash player

Amningsberättelse - Amma efter övergrepp

När jag under min första graviditet våndades inför förlossningen och frågor som "Kommer smärtan och utsattheten få mig att minnas våldtäkten?" dök upp, försökte jag hitta information på nätet om hur kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp har upplevt sina förlossningar, vilken hjälp de har fått, hur anknytningen med barnet fungerade. 

Då läste jag även på flera ställen att det är vanligt att känna rädsla och starkt obehag inför amningen med och att flaskmatning kan vara ett bra alternativ. Egentligen hade jag inte funderat mycket över amningen innan dess, men nu blev jag lite orolig: Skulle jag känna obehag när bebisen sög på bröstet? Skulle det påminna mig om våldtäktsmännens omilda behandling av mina bröst, min kropp? Skulle det kännas som om brösten återigen tillhörde någon annan? Skulle jag kunna knyta an till mitt barn om jag fick dessa känslor? 
Jag ville så gärna kunna älska mitt barn helt förbehållslöst, som om min bakgrund inte fanns, men det kändes omöjligt.

Förlossningen var både lätt och tuff, ansträngande och omtumlande. Vissa delar av förlossningen - och framför allt efter förlossningen - fick mig att minnas övergreppen, men min make var där och påminde mig om att jag var här, här i förlossningsrummet och att ingen ville göra mig illa. 
Helt inne i min egen värld hade jag kämpat mig igenom värkarna och jag hade klarat det, hade fött fram en underbar liten gosse, med hjälp av min stöttande make och underbara, förstående barnmorska och undersköterska. Sonen lades på min mage och jag älskade honom. Det var så enkelt. Så sökte han sig till bröstet och utan att tveka hjälpte jag honom att lägga sig tillrätta. Det var inget jag funderade över, det bara hände. 

Det gick lite segt att komma igång med amningen och det var en tid full av tårar, men även beslutsamhet. Efter sex veckor fick vi äntligen till det och därefter blev det enkelt och självklart - en fröjd.

Amning behöver inte nödvändigtvis innebära obehag för våldtäktsöverlevande. Det kan också innebära att man kan finna en viss styrka och att man kan börja se sin kropp på ett mer positivt sätt. Sedan våldtäkten har jag haft blandade känslor för mina bröst och det har alltid känts som de inte tillhör mig. Amningen gjorde att jag kunde börja se dem som en del av mig, av min kropp. Det var jag som gav bröstet till min son, jag fick bestämma att använda dem till något positivt för honom och för mig. Jag blev glad av att se honom växa och frodas vid mitt bröst, att se honom tröstas och njuta. Jag förundrades över kroppens förmåga att ge barnet allt det behöver. Min kroppsbild förändrades, brösten blev mina.

Alla känner olika och alla våldtäktsoffer kommer inte att kunna uppleva det jag har upplevt genom amningen. Men jag tycker man ska fråga sig: Om jag ger mitt barn flaskan - accepterar jag då inte att våldtäktsmannen eller -männen fortfarande har makt över mig? Borde jag inte få hjälp med att överkomma min negativa känslor så att jag kan välja att amma mitt barn om jag vill? 
Jag önskar att man talade mer om detta, att sjukvårdspersonal och amningsrådgivare var mer medvetna om problematiken kring förlossning och amning efter sexuella övergrepp. Vi är många som har överlevt våldtäkter och övergrepp och jag tror att det vi har gemensamt är att barnafödandet - att bli mamma - sätter igång en hel del tankar, rädslor och ofta viljan att förändra något, att bli fri och lycklig igen.

"Anonym"