Get Adobe Flash player

Amningsberättelse - Min amningsresa

Lilla barn, du ligger där i kuvösen med slangar överallt. En slang som du får medicin i, en annan går till C-PAP:en så att du ska få hjälp med att andas, en tredje slang går in i näsan och ner i magen. I den får du mat. Så långt ifrån amning man kan komma, du får mat genom att vi sprutar ner den sakta, sakta genom en plastslang. Inte var det detta jag hade föreställt mig när jag bar dig i min livmoder, jag hade drömmar om att sitta med dig nära, nära och se hur din lilla mun omsluter bröstvårtan, höra dina belåtna suckar och se och känna hur du sväljer mjölken jag ger dig.

Någon ger mig information om amning av ett prematurt barn. Jag lyssnar men kan inte ta till mig det jag hör, amma denna lilla parvel? Jag har visserligen mängder av bröstmjölk, pumpar minst 8 gånger per dygn för att du ska få min mjölk och inte ersättning. Det känns bra att veta att maten du får trots allt kommer från mig även om det är via en sond. Men att du ska kunna amma känns väldigt avlägset.

Vi får ta ut dig ur kuvösen och sitta känguru efter ett par dygn. Matar dig när du är i famnen, det märks att du mår väldigt bra av att vara hud mot hud, din andning blir lugn och fin och du somnar snabbt när du fått varm mat i magen. Fortfarande kan jag inte förstå hur du ska orka suga och amma men tanken har börjat gro; kanske kan det gå? Jag har, till skillnad från vid mina tidigare graviditeter, läst på massor om amning och har förstått att det inte måste vara antingen eller, delamning är en bra kompromiss om det inte går att amma fullt ut. Om och om igen läser jag informationspapperna jag fått om amning av ett för tidigt fött barn och försöker peppa mig till att våga.

Nästa förmiddag när jag sitter med Arvid i famnen så tänker jag att jag ska testa att lägga till dig till bröstet medan du får mat genom sonden. Jag vågar inte själv utan jag ringer på personalen. Jag har tur, hon som kommer är en av de trevligaste och snällaste, hon förstår att jag behöver stöd för att våga. Jag lägger ner dig i amningsställning och vi låter en droppe bröstmjölk från sprutan landa på din läpp så du ska känna smak och doft av den söta bröstmjölken. Då sker det ett under! Du sticker ut din lilla, lilla tunga och slickar på bröstvårtan och sen så gör du en hackande rörelse med huvudet, jag blir alldeles yr av glädje och förstår plötsligt att detta nog kommer gå vägen! Efter denna kraftansträngning så somnar du gott, du är trots allt bara 33 v gammal.

Jag blir modigare och vågar nu lägga dig vid bröstet varje gång jag matar dig. Men en dag så kommer ett riktigt bakslag, du slutar andas en liten stund och saturationen går ner, jag får panik och ropar på hjälp. Men detta är ingen bra dag på neonatalavdelningen i Lund, det är många barn som mår dåligt, och en stor del av personalen är just nu upptagna med att ta hand om ett tvillingpar, den ena tvillingen är väldigt sjuk. Allt detta påverkar mig, jag gråter och känner hur mitt självförtroende sviktar. Vågar jag försöka igen? På eftermiddagen är det lugnare i salen. Min favoritsjuksköterska är i tjänst och hon kommer fram till mig. Utan att jag säger något så bekräftar hon mina känslor och hon ber om ursäkt för att personalen inte hade tid med oss tidigare på dagen. Det känns bra. Tillsammans bestämmer vi att nästa gång det är dags för matning så ska en sjuksköterska eller barnsköterska sitta med oss. Och tänk, det går riktigt bra. Du buffar och bökar vid bröstet och öppnar munnen stort, stort. Några små sugtag får du till innan du somnar.

Jag har fått ett så kallat samvårdsrum nu. Det pratas lite löst om hemgång men jag är inte redo ännu. Du behöver inte syrgas längre och saturationen håller sig för det mesta bra. Jag avskyr saturationsmätaren. Den är i vägen och den piper för allt och inget. När vi är ensamma på rummet så stänger jag av den och känner mig lite lagom upprorisk. Dessutom; om vi snart ska hem så måste jag lära mig att själv tolka hur du mår utan nån maskin som piper.

Matningarna via sonden sker ungefär var fjärde timme. Men man ska ju amma när barnet vill det och inte efter klockan. När vi sitter där på rummet tillsammans, väldigt nära varandra så visar du plötsligt att du vill amma! Först blir jag lite ställd men så lägger jag till dig. Och du suger som om du aldrig gjort nåt annat. Jag känner hur mjölken rinner till och det börjar läcka ur det andra bröstet. Känslan är obeskrivbar. Den första Riktigt Lyckade Amningen. Jag berättar för personalen och de uppmuntrar mig att fortsätta på den inslagna vägen. Men de börjar också prata om att jag ska väga dig före och efter amningen för att vi ska kunna uppskatta hur mycket du får dig. Jag vägrar. Istället gör jag som det står i informationsbladet, om du ammar kort tid (5 minuter eller mindre) så får du ett helt mål i sonden. Ammar du mellan 10 och 20 minuter så drar jag av ungefär halva mängden och skulle du amma uppåt 30 minuter, ja då har du fått i dig ett helt mål och jag sondar inte alls. Det fungerar bra. Du går upp vikt och du kräks inte.

Den 18:e december får vi åka hem. Då har jag vågat ha dig hos mig dygnet runt ett par dagar och inte behövt särskilt mycket hjälp ifrån personalen. Ett par rejäla mjölkstockningar har jag hunnit med att få, jag använder syntocinonspray för att få igång utdrivningsreflexen men jag har inga sår och inte en enda gång har det gjort ont att amma.

Hemma. Det är lille julafton och din pappa och dina stora syskon klär julgranen. Du och jag sitter i soffan och tittar på. Du ammar och ammar och ammar. Jag ser hur din lilla mun omsluter bröstvårtan, jag hör dina belåtna små suckar och jag ser och känner hur du sväljer. Jag ammar.