Get Adobe Flash player

Amningsberättelse - Vår älskade unge

Älskade unge. Nu ska jag redogöra för vår amningstid tillsammans, i syfte att bevara informationen och känslorna, i den mån det går. Det är inget du behöver känna dig tvungen att läsa. I detta nu skriver jag för min egen skull.

Du var oplanerad och inget under graviditeten eller förlossningen gick som jag ville. Jag avskydde mitt liv och önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden och ta andra beslut än dem som lett till din ankomst.

Du föddes. Jag var så rädd. Jag har en stor minneslucka mellan att jag fick se dig första gången utanför min mage och när du första gången lades till mitt bröst. Det handlar om ca en timma. Efter det är minnena väldigt tydliga, om än befläckade av utmattning och depression.

Jag visste inte mycket om amning. Mest bara det vanliga tjafset om tidsintervaller och att ”alla kan inte amma så stressa inte upp dig”. Du fick inte i dig mycket (kanske ingenting) den första dagen. Helt naturligt, tog jag senare redan på. Du skrek och skrek. Och skrek. Du fick tilläggsmatning av en barnskötare. Du var någorlunda nöjd en stund, men skrek ändå.

Vi kom hem efter två dygn på BB. 

Du fortsatte att skrika. Jag fortsatte att ge dig bröstet. Mina bröstvårtor blev sårigare och sårigare. Blodet rann konstant. Smärtan var outhärdlig. Jag grät timmar åt gången. Familj och vänner, utom din far som förbehållslöst var på min sida, uppmanade mig hela tiden att sluta försöka och istället ge ersättning. Av någon anledning fortsatte jag ändå. Din far cyklade en dag iväg till apoteket och köpte amningsnappar som jag kunde fästa på bröstvårtorna, vilket reducerade smärtan betydligt.

BVC-sköterskan och BVC-läkaren var oförstående. De ansåg att det inte var normalt att amma flera gånger per timma, dygnet runt. Inte ens med en nyfödd. Var tredje timma var det önskvärda.

Veckorna gick. Jag började undersöka det hela på egen hand. Via artiklar och blogginlägg på internet. Jag kontaktade en hjälpmamma på Amningshjälpen.  En annan värld uppenbarade sig för mig. Det visade sig vara helt naturligt att amma konstant. Det fanns trick och metoder att tillgå. Jag började förstå att mina bröst var för spända för att du skulle kunna få ett tillfredsställande grepp vid amningstillfällena. Inte konstigt att du var så frustrerad och hungrig. 

BVC fortsatte att uppmana till ersättning istället för eller i kombination med amingen. Jag föll till föga. Du avskydde ersättningen. Vi testade alla tips vi fick utan resultat. Jag valde att skänka bort resterande förpackning och fortsätta amma som innan. 

Jag parerade förolämpande och sårande kommentarer som ”Din mjölk kanske är för tunn?”, ”Du kommer aldrig att klara det”, ”Skyll dig själv”. Det gör fortfarande ont att tänka på det bristande stödet från omgivningen. Jag tvivlade på mig själv och min förmåga. Jag tvivlade på dig… Trots detta valde jag att fortsätta amma. Helt ärligt vet jag inte varför. Mest troligt handlade det om att inte gå med på att känna mig överkörd. Jag stod inte ut med andras okunskap och ovilja till att försöka förstå. Kanske var det onödig envishet. Det kan ha handlat om att jag ville återta någon sorts kontroll över mitt liv. Kanske följde jag helt enkelt mitt hjärta. Till saken hör också att jag, trots mycket oförståelse från närmaste omgivning och hälsovården, alltid kände stödet från din far och flera viktiga personer i min nätbaserade mammagrupp. Det stödet och den uppmuntran glömmer jag aldrig.
Med tiden började min självkänsla och mitt självförtroende återvända. Den kunskap jag inhämtat kunde jag sätta i direkt relation till den amning vi praktiskt utövade.

Första gången jag upplevde en helt problemfri amningsstund var när du var sju månader gammal. Det var mer än det. Vi var i totalt samspel. Jag fick ett kvitto på att jag valt det rätta för oss.

Nu började kommentarerna om att sluta amma på grund av din ålder att komma. Här var jag dock tillbaka i mitt vanliga självsäkra jag. Här hade jag kunskapen och orken att skita fullkomligt i åsikter som kränkte mig och mitt ställningstagande. För min egen skull vill jag dock ändå dokumentera fyra vanligt förekommande kommentarer, vilka gjorde mig särskilt upprörd: 

  • ”Man kan ju inte hänga vid bröstet hela livet”
  • ”Det är på grund av amningen som ni har problem med mat och sömn”
  • ” Är det nåt fel med att flaskmata eller???!!!”  samt favoriten
  • ”Det är sjukt. Sjukt säger jag!”

Mina och din fars svar på dessa kommentarer var: ”WHO rekommenderar delamning i två år eller mer” (suck, men det fungerade faktiskt), ”Det finns inte belägg för att amningen påverkar annat matintag eller sömnen negativt, plus vi har dessutom experimenterat med alternativ” (tack o lov för vetenskapliga undersökningar och kunniga bloggare), ”Vi har ingen åsikt om flaskmatning. Vi skiter till och med i hur andra väljer att göra. Vi anser att amning/flaskmatning borde vara en icke-fråga”, samt ”Dra åt h_vete”.

Tiden gick. Vi hade det jobbigt. Du hade det jobbigt. Det blev bättre. Det blev sämre. Vi fortsatte amma. Jag arbetade, du gick på förskolan, vi var ifrån varandra, vi var alltid med varandra, vi upplevde obekväma situationer, vi upplevde fullkomlig harmoni. Vi pratade om det, vi diskuterade det, vi kände det. Jag visste att det var rätt för oss. Du visste inget annat. De negativa kommentarerna slutade komma. Nyfikna och till och med positiva reaktioner blev allt mer vanligt förekommande.

Nu hoppar jag fram till slutet. En dag bestämde jag mig, ja faktiskt jag, du hade nog velat fortsätta, för att sluta amma. Anledningen var att jag kände att det var rätt tillfälle. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Det var en känsla. Jag och din far satte upp ett datum för sista amningsdag. Vi berättade detta för dig. Tillsammans planerade vi för det lilla kalas vi skulle anordna. Vår sluta-amma-ceremoni. Du sa att du ville ha ballonger och sugrör. Färgerna skulle vara svart, rosa och vitt. Vi skulle fika chokladmuffins. Du visste inte vad du önskade dig i present. Kanske en ny kattbok.

Dagen kom. Vi bakade choklad-cupcakes tillsammans och du slickade skålen så ren att man trodde den blivit diskad. Vi blåste upp 20 ballonger i färgerna svart, rosa och vitt. Vi fikade och du fick dina presenter. Du var mycket nöjd. Jag var nöjd men sentimental. Din far tog det sista fotot på oss där vi ammar. Jag gick ut. Kom tillbaka med plåster på bröstvårtorna, i påminnande syfte. Du var fantastisk. Du förstod och du var delaktig. Dagarna som följde var betydligt enklare än jag ställt in mig på. Vid några tillfällen blev du så arg, så arg. Vid andra tillfällen blev du så fruktansvärt ledsen. Men största delen av tiden var vi helt i samspel. Jag kände ingen skuld och ingen ånger. Jag kände stolthet.

Vi hade ammat lite längre än den svenska amningsnormen förespråkade. Anledningen var ingen annan än min egen övertygelse. Det var det som var rätt för just oss, i vår situation. Vi ammade i 2,5 år.

Du var kanske oplanerad och allt gick inte riktigt som jag mig tänkt att det skulle gå. Någonstans var jag dock säker på vad jag ville och kände. Amningen var en av de viktigaste faktorerna för min lyckade anknytning till dig. Jag gjorde det som jag kände behövde göras i just vår relation. Det blir inte fler barn för mig, jag vill inte, och det vill inte heller din far, så du kommer inte att få uppleva syskonskap. Detta är dock inte heller något jag känner skuld över, trots att detta blivit det nya ”ämnet” för omgivningen att förfasa sig över. Det kommer alltid att finnas något omgivningen anser sig befogad att döma över. Det du ska komma ihåg är att just du, i mitt och din fars liv, är hjärtat, livet, kärleken, universum. Du är vårt allt. Vår älskade unge.