Get Adobe Flash player

Amningsberättelse - Två barn och två amningsberättelser

Jag har två olika amningsberättelser i bagaget, varav den första är en tråkig och sorglig variant medan den andra är en stark och fantastisk upplevelse som inte är slut än.
 
Berättelse ett
När jag fick min son G för 4.5 år sedan hade jag förberett mig genom att läsa om amning i det material som delades ut på MVC. Någon amningskurs fanns inte på min ort. Jag är sjukvårdsutbildad och trodde att det plus lite läsning skulle räcka till för en få fungerande amning. För amning är väl naturligt ? Så fel jag hade :(
 
Jag kommer ursprungligen från ett land som inte är särskilt amningsvänligt, där amningsfrekvensen är rätt så låg, där man sällan ser kvinnor amma offentligt och där amning av barn äldre än sex månader upplevs som något väldigt konstigt.
Min mormor ammade inte sina två barn och min mamma berättade hur hon inte kunde amma vare sig mig eller min syster för att jag "inte ville” ta tag och för att hon “inte hade någon droppe mjölk” till min syster.

Den enda kvinna i min släkt som ammade i några få månader var en kusin som kort berättat hur hon hade fått såriga bröstvårtor i början på amningsperioden men inte hade sagt så mycket annat om ämnet.
Jag hade således endast mycket teoretiska kunskaper om amning men hade aldrig sett hur det gick till i praktiken och hade ingen förebild. Men med dessa förutsättningar var jag helt inställd på att helamma min son i sex månader och sedan delamma utan någon förbestämd tidsgräns.
 
En kall vinterdag efter en långdragen förlossning fick jag äntligen sonen på bröstet. Utmattad och lätt chockad - förmodligen som alla förstagångsföräldrar - fick jag hjälp av en undersköterska på förlossningen med att lägga till sonen vid bröstet. Man kastade ett öga på mitt bröst och sa att han hade bra sugteknik. Jag kände mig rätt så nöjd för tillfället och trodde att amningen nog skulle flyta på fint.
 
Redan andra dagen på BB var dock mina bröstvårtor ömma och såriga och barnmorskorna som kom och kollade snabbt på mig sa att det var normalt och att jag skulle härda ut, sonen hade ju så fint tag.
Efter två nätter på BB fick vi äntligen komma hem och på dag tre började mjölken att rinna till. Jag fick gigantiska ömma bröst vilket bara förvärrade smärtupplevelsen när sonen skulle amma. Trots att jag luftade brösten så ofta jag kunde och smörjde med bröstmjölk och Purelan tyckte jag inte att det gick åt rätt håll. Jag började få ångest inför varje amningstillfälle.
 
Dag fyra fick jag hög feber och ont i magen och fick komma in till gynakuten där man konstaterade att jag hade råkat ut för en infektion i livmodern vilket ledde till att jag fick en antibiotikabehandling. Efter ett par veckor började smärtan och svullnaden i brösten avta litegrann och såren började läka.
 
Men då fick jag få en annan typ av smärta, dag som natt, som var ännu värre. Det kändes inte bara i brösten utan även rakt in mot ryggen och det var så intensivt att jag inte kunde sova på natten. Jag pratade om detta med dåvarande BVC-sköterskan när vi hade viktkontroll på sonen (han hade förresten gått upp mycket bra i vikt, stolt mamma!) och jag blev hänvisad till amningsmottagningen i stan.
 
Jag trodde själv att jag hade fått en svampinfektion i brösten efter antibiotikabehandlingen och det trodde de även på amningsmottagningen. Odling togs men visade inget. Jag fick ändå svampbehandling i tablettform i två omgångar, tyvärr utan någon betydlig bättring.
 
Några dagar senare fick jag även en hemsk mjölkstockning. Båda brösten blev drabbade samtidigt - halva vänstra bröstet och halva högra bröstet. Med 40 graders feber, ett barn som inte gärna ville suga tag på något bröst och en eländig smärta i brösten sedan innan, vände jag mig till amningsmottagningen igen. “Hem och amma på, det handlar ju om mjölkstockning, det är normalt att må så här dåligt”.
På tredje dagen med skyhög feber var jag åter där - då var det inte bara brösten som var missfärgade, varma och ömma utan jag hade börjat få en ordentlig svullnad även i ena armhålan och längst insidan av ena överarmen - och denna gång fick jag antibiotika.
 
Febern försvann efter ett par dagar men de delar av brösten där stockningen satt - lila i färg och nu med fjällande hud ovanpå, hade slutat producera mjölk och fyllde aldrig på sig som övriga delar av bröst.
Lillkillen var hungrig jämt, gnällde dag som natt. På inrådan av min mamma som då var på besök hos oss började jag ge tillägg på flaska. Och, värst av allt, jag hade inte blivit av min hemska smärta i brösten, trots att stockningen gett med sig. Jag grät inför varje amning och kunde inte sova på grund av smärtan trots ordentliga doser smärtstillande.
 
Nytt besök på amningsmottagningen. Man konstaterade att taget såg bra ut och hittade ingen förklaring till smärtorna. Man ville även göra en amningsvägning för att se hur mycket sonen fick i sig, och mycket riktigt var det bara 30 gram, alldeles alldeles för lite. Det var droppen.
 
Jag var helt slutkörd, såg inget ljus i tunneln eftersom ingen hade kunnat hitta en lösning för att få till en smärtfri amning och dessutom kände jag mig helt misslyckad då jag inte kunde producera tillräckligt med mjölk till min bebis.
Barnmorskan på amningsmottagningen föreslog att jag skulle sluta amma - det skulle nog vara bäst för alla - och så fick jag medicin för att hämma mjölproduktionen. Skör som jag var gav jag upp och tog tabletterna… Min son, fyra veckor gammal, blev då ett flaskbarn.
 
Pappan, mor- och farföräldrarna blev glada då de kunde vara delaktiga i matningen och alla försökte trösta mig och övertala mig att flaskmatningen var smidigare och enklare. Vare sig min mamma eller min svärmor hade kunnat amma och från början var de ju säkra att det skulle gå dåligt för mig med! Jag hamnade i en lättare förlossningsdepression som jag kunde ta mig ur efter många många månader.
 
 
Berättelse två
4,5 år och ett missfall senare föder jag M, vårt andra barn, efter en snabb och “lätt" förlossning. Denna gång har jag läst på allt jag kunnat om amningen och hittat till Amningshjälpen. Jag får en lagom stor tjej som hittar bra till bröstet men har ett för litet tag så vi jobbar på det de första dygnen på BB. Jag får några sugblåsor på bröstvårtorna som dock försvinner ett par veckor efter mycket luftande och smörjande.
 
Även denna gång börjar en ilande smärta smyga på sig dag som natt och jag blir rädd för att hamna i samma situation som förra gången. Dottern har lite torsk i munnen, kan det vara det ? Jag märker dock att färgen på mina vårtor skiftar från rosa till vit till mörkrosa någon gång, helt oberoende av amningstillfällena. Kan det vara Raynaud ? Jag lider ju av det på andra kroppsställen.
 
På amningsmottagningen tror de inte på svamp denna gång och odling visar inget. Någon förklaring till smärtan får jag inte denna gång heller. Som tur är börjar smärtan avta efter tredje amningsveckan och likaså färgskiftningsfenomenet. Och nu sitter vi här, jag och M som redan hunnit fylla fem månader! Tänk, fem månader av lyckad amning! Det har inte blivit felfritt denna gång heller, då jag råkat ut för en till mjölkstockning och gått igenom en  två dagar lång amningsstrejk i samband med en förkylning (möjligen i kombination med tre-månadersfas).
 
Nu har min lilla dam även bestämt att amningen bara duger om vi ligger och gosar i sängen och godkänner ingen annan ställning. Men det är det värt! Den närhet och kontakt som jag får till min dotter genom att amma henne fick jag aldrig riktigt uppleva med sonen. Den kärlek som nu flödar mellan mig och M med all sin kraft fick istället växa fram långsammare och på andra vägar med G. Att inte ha kunnat amma honom är en sorg som jag alltid kommer att bära med mig. Jag kan bara önska att ingen annan kvinna ska känna sig så maktlös som jag gjorde när det strulade och ska känna att enda utvägen är att sluta amma.
 
Delmålet med helamning i sex månader närmar sig nu med stormsteg. Snart blir det dags för lite (i början mycket lite…) mat på dotterns villkor… Det är mycket blandade känslor hos mig inför detta ögonblick, ett kapitel av hennes lilla liv som tar slut. Vi har inte satt någon bortre gräns för hur länge till vi ska amma… det blir så länge vi båda vill.
 
Ett stort tack till Amningshjälpen för en utmärkt webbsida med massor med bra information, Facebookgrupper med mycket pepp och stöd och framför allt TACK till er hjälpmammor som gör ett fantastiskt jobb varje dag ! Ni är guld värda !

 

 Båda berättelserna är skrivna Silvia