Get Adobe Flash player

Amningsberättelse - Infektion och bröstböld till en fungerande amning

Från infektion och bröstböld till fungerande amning

Att amning skulle vara lekande lätt trodde jag väl aldrig. Men att det skulle kunna innebära sådan oerhörd smärta och plåga, det hade jag ändå knappast kunnat ana. Det här är min berättelse, från djupet av de värsta mjölkstockningarnas botten, fram till en i stort sett problemfri amning.

Redan på BB anade jag att något inte stod rätt till. Flera gånger bad jag personalen om hjälp, eftersom det gjorde så märkligt ont. Svaret var att det lätt blir så i början och att min lille pojkes tag såg korrekt ut. Men mina bröstvårtor höll inte med. Snart blev de skadade med elakartade sår, som bara tycktes bli större och större. Lagom till hemfärden, fyra dagar efter förlossningen, var bröstvårtorna snudd på igentäppta av skorpor. Och väl hemma blev det knappast bättre. Jag smörjde och smörjde och försökte lugna vårtorna med gelkompresser. Men inte hjälpte det. Inför varje amning gruvade jag mig och när det väl var dags grät jag i takt med att lillpojken klunkade i sig. Smärtan var outhärdlig.

Och självklart löpte problemen snart vidare. Det hann inte gå mer än ytterligare två dagar innan jag vaknade med stenhårda, knöliga, knallröda och värkande bröst. Jag ringde till BB och fick rådet att amma, pumpa och duscha varmt. Men trots ihärdiga försök tycktes inget av det fungera och båda brösten fortsatte att bulta. Dagen efter vaknade jag med vansinnig frossa och feber som rekordsnabbt skenade upp över 40 grader. Nya samtal till BB, nya försök, nya plågor, nya tårfyllda amningar och total och fullständig förtvivlan. Sedan feber igen, sådan att jag inte ens kunde ta mig ur sängen. Och sådär höll det på. I fem dagar. Amningen for åt skogen och fick delvis bytas ut mot ersättning, lillkillen gick inte upp i vikt som han skulle och själv var jag redo att kasta in handdukten på alla sätt.

Till slut mådde jag så dåligt att jag krävde att få bli undersökt. Jag hamnade hos en fantastisk barnmorska som ägnade flera timmar åt mig och mina stackars bröst. Med bestämda händer klämde hon ur stockning efter stockning, vilka låg som stora potatisar under huden, allt medan jag naglade mig fast i britsen. Hon gav akupunktur, granskade åter lillkillens tag och avslutade med att kolla snabbsänkan. När hon kom tillbaka med provsvaret sa hon att ”nu blir det penicillin för dig, för du är jättesjuk”. Det visade sig att snabbsänkan låg på över 200 (högre än så gick inte apparaten). Förklaringen till såväl smärtorna som det höga värdet var att mjölkstockningarna vidareutvecklats till bröstinflammation och efterföljande bröstinfektion. Alltihop med en trolig början i mina såriga bröstvårtor, som både orsakat spänningar och släppt in bakterier. Så jag åkte hem med en låda Kåvepenin samt en amningsnapp och tänkte att nu skulle väl allt äntligen ordna sig.

Men icke. Amningsnappen avlastade visserligen mina skadade stackars bröstvårtor, men efter ytterligare några dagar gjorde istället yttersidan av mitt vänstra bröst vansinnigt ont. Sakta men säkert började en bula, stor som en kastanj, att uppenbara sig och hela sidan ömmade något djävulskt. Nu stod det klart att jag drabbats av en lika ovanlig som ovälkommen bröstböld. När området undersöktes med ultraljud uppenbarade sig en klotrund svart bubbla där på skärmen och läkaren talade med bestämd ton om att den där minsann skulle få klämmas ut. Över min döda kropp, tänkte jag och åkte hem med ett recept på Heracillin, fast besluten att försöka amma vidare på det smärtande bröstet.

Så en vecka senare, en kväll när jag stod i duschen, kände jag plötsligt hur något rann ner längs sidan. Där flöt en strid ström av tjockt gult var som sipprade ut ur mitt bröst. Bölden hade slutligen briserat. Så det var bara att bita ihop och trycka ur vad som gick, tvätta rent och plåstra om. Tack och lov var nu den värsta smärtan över, men kvar hade jag istället ett två centimeter stort hål rakt in i bröstet. Två veckor tog det innan det äntligen växte ihop, men den stora trösten var att bölden i alla fall inte behövt klämmas eller skäras ut.

Drygt en månad gammal hann lillkillen bli innan bröst, bröstvårtor och en stor del av mitt sinne äntligen läkt sig helt. Nu var bara problemet att den inledningsvis uteblivna amningen samt därefter användandet av amningsnapp snudd på gjort mina bröst mjölklösa. Besviket såg jag på hur lillpojken glufsade i sig runt 120 milliliter ersättning efter varje timmeslång amning. Nu kändes det som att allt varit förgäves - all smärta, all plåga och all gråt.

Egentligen var det nu jag som mer än någonsin kände för att ge upp. Kampen hade varit så lång och mödosam, och orken var slut. Men envis som jag är torkade jag tårarna, morrade lite för mig själv och ringde till en av amningshjälpens stödmammor. Här fick jag goda råd både om hur amningsnappen kunde jobbas bort och mjölkproduktionen ökas. Men framförallt fick jag en god dos peppning och stöd. Avgörande var också att jag nu bestämt mig för att göra amningen till ett eget mål, något att lyckas med enbart för min egen skull. Jag skulle amma, inte för att det är något man bör eller ska göra, utan för att jag själv verkligen ville. Det kan tyckas som en självklar inställning, men för mig var det en viktig sak att klargöra för mig själv.

Så sakta men säkert började jag jobba bort amningsnappen. Först några minuter åt gången, sedan under hela amningar några gånger varje dag. Och bröstvårtorna höll! Men fortfarande räckte ju maten inte till och så kunde det inte fortsätta. När jag kände mig säker och redo drog jag bort ersättningen helt. Bara sådär. Det fick bära eller brista. Under efterföljande fem dagar gjorde jag inte annat än att amma. Jag ammade och ammade och ammade och höll tummarna för att både jag och bröstvårtorna skulle palla trycket. Och tro det eller ej, men det gick vägen. Snart började det gå allt längre tid mellan matropen, och lillpojken blev gladare och gladare.

Bebisen är i skrivande stund snart fem månader gammal och har med råge tagit igen det han inledningsvis förlorade i viktkurvan. Vi har full rutin i amningarna, han sover gott på natten och brösten mår helt okej. Nog har en handfull mjölkstockningar varit på väg, men med de kunskaper jag idag besitter vet jag att reagera och åtgärda direkt. Jag känner genast om taget kring bröstvårtan blir fel och ser till att avbryta och börja om. Jag är noga med att hålla amningstiderna, och ylleinläggen i bh:n har blivit några av mina bästa vänner i alla väder.

Vad jag med denna långa historia vill ha sagt är att man faktiskt kan komma till rätta med amningen, även om det råkat gå käpprätt åt skogen direkt från början. Det går att göra om och göra rätt. Men det bästa är så klart att aldrig låta det gå så långt. Stå på dig och kräv att få hjälp så fort du känner att något är fel, vänta inte tills kraften börjar ta slut och problemen antagit enorma proportioner. Även de värsta amningshinder går med allra största sannolikhet att ta sig över. Det är jag och min tålmodiga lilla bebis numera två livs levande bevis på.

"Anonym"